Idag har jag sett filmen Förvaret och suttit med på eftersnacket med regissörer och producent utan att säga att jag arbetar på ett förvar. Alltid när folk frågar var jag jobbar tar jag ett djupt andetag och säger Migrationsverket. Nästa fråga blir vad jobbar jag med där och då tar jag ett ännu djupare andetag och säger Förvaret. Med tanke på hur många som har starka känslor om migrationspolitik så föredrar jag att vara anonym för att skydda mig själv och min familj.
Många känner inte till Förvaret det och därför ska jag försöka beskriva det så gott jag kan. Förvar är inget lätt begrepp att förstå. Redan ordet – att förvara människor – väcker anstöt hos många. även hos mig själv första gången jag hörde det. Men det är INTE ett häkte. Dörrarna ut är låsta men vi låser inte in dem i deras rum. De kan röra sig fritt i lokalerna, de har telefoner (utan kamera pga av sekretessen) och de kan prata med personal när som helst under dygnets 24 timmar.
Jag vet inte om någon som aldrig jobbat på en Förvarsenhet kan förstå komplexiteten i rollen man har som anställd där. Du ska vara tjänsteman och delge beslut (oftast negativa), beställa resor, åka med till flygplatsen (och Migrationsverket använder INTE bojor för de som trodde det… ofta fikar vi med dem på taxfreeavdelningen och hjälper dem växla pengar), förhindra rymningar, förklara beslut de inte förstår, samarbeta med polisen, följa utlänningslagen,följa Dublinkonventionen, följa de direktiv vi får från Migrationsverket osv osv. Vi jobbar på en myndighet med allt vad det innebär. Du ska också vara medmänniska och kunna lyssna, trösta, pusha, sätta ner foten, visa respekt, lösa konflikter, hålla koll på deras hälsa osv osv. Vi möter människor som är upprörda, arga, förtvivlade, sjuka, psykiskt instabila, lider av PTSD och andra psykiska åkommor, missbrukare, ensamma, splittrade från sina familjer…jag skulle kunna fortsätta men jag hoppas bilden är relativt klar. De är människor precis som vi men i en fruktansvärt svår situation.
Vi är också ansvariga för de förvarstagnas och vår egen säkerhet. Det innebär att minimera risken för konflikter och det bästa sättet att göra det på är att ha en så bra relation som det går med de förvarstagna. Och vi gör så gott vi kan. Det spektra av situationer vi måste hantera är stort. Vi kan hålla ett samtal med en person om att det vore lämpligt att duscha för rumskompisen klagar, vi går i mellan när två förvarstagna är på väg att hamna i bråk, vi hjälper dem faxa handlingar till EU-kommissionen, vi lånar en skuldra när någon behöver gråta ut, vi spelar biljard med dem, vi tränar med dem, vi grillar med dem, vi bakar åt dem, vi skrattar med dem, vi pratar med dem och vi lyssnar, vi försöker se dem alla. Vi försöker få dem att tänka framåt och samtidigt göra deras situation så uthärdlig som möjligt. Men ibland händer incidenter så man måste larma kollegor eller i värsta fall polisen. Eller så blir någon akut sjuk och vi måste ringa efter ambulans. Det är ett fruktansvärt svårt jobb och ingen kan behärska alla färdigheter som behövs. Det är därför alla kollegorna är så viktiga.
Till de som säger att folk som arbetar på förvar är rasister vill jag informera om att ca hälften av mina kollegor är av utländskt ursprung. Många av dem har själva kommit hit som flyktingar. Jag har aldrig varit på en arbetsplats där det finns så många olika sociala kompetenser och vi behöver den bredden. Några är väldigt bra på att umgås med de förvarstagna, andra är väldigt bra på samtal, ytterligare någon har bra juridisk kompetens, en annan på datasystemen eller på säkerhet osv.
När jag går hem efter jobbet tar jag nästan aldrig med mig jobbet hem. Om jag gjorde det skulle jag gå under. Men när jag är på jobbet försöker jag sätta mig i i deras situation och förstå så gott jag kan. Ibland orkar jag inte bry mig och fokuserar bara på att få arbetet gjort men det tillhör undantagen. Det går dock aldrig att veta vilken person eller vilken historia eller händelse som kommer att krypa under skinnet på dig. Plötsligt står du där med tårarna i ögonen och vet inte vad du ska ta dig till. Det är då det är viktigt att ha kollegor du litar på och känner dig trygg med. Min arbetsplats är, tro det eller inte, fylld av skratt. Humor är många gånger en räddning. Jag skrattar tillsammans med kollegor och jag skämtar med förvarstagna. Det är den mest givande arbetsplats jag någonsin varit på.
Vi är tjänstemän, socialarbetare, psykologer, föräldrar, barn, sjukvårdare (vi har förvarstagna som har hepatit, tuberkulos, skabb, kärlkramp, hjärtfel, panikattacker, narkotikaberoende mm) och även ibland vänner. Men vi måste balansera på rätt sida av gränsen för vi är tjänstemän i en myndighet som kan bli anmälda till Personalansvarsnämnden (PAN) om vi agerar fel. Så länge vi inte har en fri invandring så kommer det att finnas människor som fått sin sak prövad hela vägen till Migrationsöverdomstolen och fått avslag och därför måste åka hem eller till första asylland (enligt Dublinkonventionen) och om de inte åker frivilligt…jag är öppen för förslag.
/Anonymt bidrag från en anställd på Migrationsverkets förvar 2015-04-16